Överlevarna

- I Spielbergs arkiv finns en fyra timmar lång intervju med min pappa. Jag har inte orkat att titta på den, säger Bernt Jakobson. Foto: Cato Lein

- I första klass var jag den enda utländska eleven. Jag var oerhört blyg. Fröken frågade var jag kom ifrån och jag mumlade ”Ungern”. Alla tyckte jag svarade ”djungeln”, säger Andreas Szekely. Foto: Cato Lein

- Jag har haft en lycklig och skyddad uppväxt. Som vuxen har jag känt mig glad och harmonisk. Jag har funderat på hur mina föräldrars öde påverkat mig, något som jag fortfarande funderar på. Nyligen gick jag med i Föreningen Förintelsens Överlevande, säger Ruth Jacoby.

Eva Fried: - Min pappa ylade på nätterna, som en varg. Han vaknade och pyjamasen var genomblöt. När jag var liten trodde jag det var normalt, jag trodde pappor gjorde så. Det hände i stort sett alla nätter, men det var ingenting man pratade om. En gång när jag var 15 frågar jag mamma vad pappa drömmer om när han ylar. ”Han drömmer om hundar och sånt”, svarade mamma.

- Det jag kan märka mest i min traumfa-gen är när det händer saker med Nordiska Motståndsrörelsen eller SD, att det blir som att trycka på en knapp hos mig. Jag känner skräck och raseri på en gång och måste göra någonting åt det, säger Katarina Wilk.

- Mamma var svårt traumatiserad av kriget och hade panikångest. Hon sa alltid att det var pappa som tog henne tillbaka till livet och att det var vi barn som såg till att hon var kvar där, säger Anncharlotte Lindfors.

- Mamma fick lätt hysteriska utbrott. I bland bråkade mamma och pappa och då kunde hon skrika: ´Nu åker jag hem!´ Och så stack hon ut och slog igen dörren och var borta. Jag hade jättesvårt att somna, innan jag förvissat mig om att mamma var hemma igen, säger Britt-Marie Herdevall.

- Jag drömmer om att ha en stora-syrra. Jag och syrran skulle prata väldigt förtroligt med varandra. Men min stora-syrra, Felicia, mördades av tyskarna i Lodz getto när hon var fyra år gammal, säger Jakob Goldberg.

- På natten kom pappas minnen tillbaka, vilket hindrade honom från att sova. Han sökte hjälp på psykakuten, flera nätter i veckan. Vi bodde i Danmark och pappa var inte nöjd med vården, så vi flyttade till Israel. Men där var det samma visa. Efter ett par år i Israel flyttade vi till Sverige och där fortsatte pappa att söka hjälp på psykakuten på natten, säger Leon Fuchs. Foto: Cato Lein

- Mamma pratade aldrig om vad hon hade gått igenom under kriget, när jag var liten Att hon var judinna pratade hon inte heller om. Det var det svenska som gällde. Mamma hade inte med sig någon ting från Lodz, inte ens ett fotografi, säger Monica Hedman.

- Mamma blev plötsligt personlighetsförändrad. Hon hade varit mitt fosterland och min religion, mitt allt, men hon blev psykiskt sjuk. Jag var 22 år och hoppade av mina studier, för att få vara med mor och få henne på bättre tankar. Ett par år senare kommer jag hem från en resa. När jag kom hem sover hon och jag pussar henne. Nästa morgon hittar jag henne död. Hon blev 52 år. Jag reagerar med att...

- Varje söndagsmiddag berättade mamma och pappa minnen från kriget och Förintelsen. Jag var sex år och satt alltid med och lyssnade. När det blev för mycket gick jag ifrån och spelade piano eller började dansa. Eller så började jag gråta och då la jag mig i barnflickans knä eller så la mig i pappas knä för att trösta honom, säger Magdalena Skoog. (Jag har tidigare intervjuat Magdalena Skoogs pappa...

- Jag blev mobbad på judiska religionsskolan för att jag inte var en riktig jude efter som jag hade haft med mig en skinkmacka till. På Glämsta koloni blev jag också mobbad för att jag inte var en riktig jude. Nästa sommar åkte jag i stället på ett läger i Tyskland. Där stortrivdes jag och kom hem och sjöng tyska lieder, säger Katrine Hamori. (Vi beklagar att ljudet kan vara svårt att uppfatta på...

- Mamma träffade pappa på en dans på Skansen. De var 19 år gamla och ganska snart blev de med barn. De bestämde sig för att skita i det gamla och bara blicka framåt. Mamma, som var föräldralös, brände alla brev och fotografier hon fått från sin mamma. Hon bestämde sig för att aldrig någonsin se tillbaka, säger Moni Nilsson. Foto: Cato Lein

- Mamma hade jättesvårt att knyta an till någon. Jag kände mig aldrig så nära henne. Från det jag var tre, fyra år, så trodde jag inte att mamma var min mamma. Jag trodde att jag hade en annan mamma, säger Monica Ermann. Foto: Cato Lein

- Mamma anförtrodde sig till mig, säger Teresa Piorkowski. - Var du den vuxna? - Ja, ibland - eller ofta. - Hur blev det för dig att som barn, att vara den vuxna? - Hela mitt liv gick ut på att jag skulle skydda mamma mot allt ont. Foto: Cato Lein

- När jag var 14 lämnade jag allt det judiska. Mina föräldrar blev vettskrämda och bestämde över mitt huvud att att vi skulle flytta till Israel. Jag var rasande, men vi flyttade ändå. säger Channa Bankier.

- Mamma blev lätt arg, såg allt i svart och vitt. Hon brukade hota mig med att göra mig arvlös eller att jag inte skulle få tillåtelse att gå på hennes begravning. En gång skrek hon att hon inte var min mor. Pappa som höll låg profil och alltid var lojal med mamma, gick fram till mig och viskade i mitt öra: "Och jag är inte din far", säger Tomas Riesenberg Tjajkovski. Foto: Cato Lein (Intervju med...

- Jag har väldigt få egna minnen från barndomen. Men jag har en kamrat, våra familjer umgicks, och hon är mitt minne. Hon minns väldigt mycket mer än jag. Jag minns ingenting, säger Sylvia Sauter.

- Hela min uppväxt hade mamma svår ångest för att hon hade bytt plats med sin syster, vid selekteringen i Auschwitz. Mamma överlevde, medan systern gasades ihjäl. Mamma kunde gå omkring hemma i lägenheten och upprepa ”Varför fick jag leva? Varför fick inte jag dö? Jävla liv”, säger Eva Dällerud. Inspelat 8 december 2020.

- Mamma berättade att hon var rädd när hon skulle föda mig. Hon var 42 år. Hon hade frågat doktorn om abort säger Moses Fecher. - Var hon rädd för förlossningsskador? - Nej, hon var rädd för ansvaret, att hon skulle vara en dålig mamma med tanke på vad hon hade genomlevt, säger Moses Fecher. Foto: Cato Lein

- Mamma kom hit med en kindertransport när hon var tolv år. Hon pratade aldrig om att hon var judinna eller att hon förlorat sina föräldrar i Förintelsen. Det skulle dröja till jag var 22 år innan jag fick veta sanningen, berättar Ingrid Lomfors i av avsnitt 8 av Överlevarna - Andra generationen. Foto: Cato Lein

- Jag hade inte suttit här idag om inte min pappas första fru och deras två barn mördats, säger Peter Vig. - Du står på deras axlar? - Ja. Foto: Cato Lein. Inspelat den 24 oktober 2020.

Avsnitt 6 i serien Överlevarna - Andra Generationen: - Mina föräldrar talade bara jiddish, även med mig. Jag hade bara kompisar som också var barn till överlevande. Vi pratade också bara jiddish. Jag kunde ingen svenska. När jag började skolan förstod jag inte vad de sa och de förstod så klart inte vad jag sa, säger Josef Frischer. Foto: Cato Lein. Inspelat den 25 maj 2018. (Återpublicerad från Öv...

- Jag kände ett lidande redan som tolvåring. Då började jag läsa massor av barnpsykologiböcker. Jag kände att nånting inte stämde. Jag hade svårt att vara i verkligheten. Det var så många olika historier jag fick höra, säger Lilian Rosenberg Roth. Foto: Cato Lein