Överlevarna

- Jag är född 1946. Vi bodde i Szczecin i Polen. När jag började i första klass visste jag inte vem som var jude eller inte var jude. Jag hörde om olyckor, dödsfall, någon blev skjuten. Det var alltid många rykten i omlopp. Någon hade tagit kroppen och gjorde tvål av den. Det var hemska berättelser och jag vart rädd, säger Sigmund Waserbrot.

- Det händer någonting avgörande när jag är åtta år. Min mamma dör plötsligt. Hon hade dåligt hjärta. Jag är på bio då jag möts av en god vän till min far. Jag tas raka vägen till min moster Rosa i Surahammar där jag får bo i två månader. Jag får inte reda på någonting. Min syster får bo hos en annan moster. Jag hör rykten från ungarna på gården att mamma har dött. När jag kommer hem efter två mån...

- Jag minns att min far började berätta hemska historier när jag och min tvillingbror var sju år. En berättelse handlade om män som kläddes av nakna. De fick gå in i en gård med taggtråd. Sen släppte vakterna in Dobbermans som fick härja fritt tills männen var döda. Jag fick mardrömmar av den berättelsen. Mamma fick säga till honom att inte vara så detaljrik, säger Ivar Frischer. Foto: Cato Lein

#50 - Mamma berättade aldrig vad hon varit med om i kriget. När jag 13-14 år såg vi en film i skolan om andra världskriget. Plötsligt tyckte jag att jag såg mamma i filmen. Jag tuppade av inne i klassrummet av chocken och vaknade först upp ute i korridoren. Det blev en öppnare på något sätt, säger Suzanne Wikner. Foto: Cato Lein Inspelat den 12 augusti 2021.

- Jag flyttade hemifrån först när jag fyllt 30 år. Jag var överbeskyddad. Samtidigt var jag föräldrarnas enda trygghet. En gång fick jag ett jobberbjudande att åka till USA, men jag kunde inte tänka mig att lämna mina föräldrar, säger Alex Rojal. Foto: Cato Lein Inspelat den 11 augusti 2021.

- Det var väldigt tidigt inpräntat i mig att jag skulle ta hand om min ett och ett halvt år yngre lillebror. Jag skulle vara den kloka och förståndiga. Om Anders hittade på något hyss så var det mitt fel för att jag inte hade sett till honom ordentligt. Jag kände mig som barn bara fram till fem, sex år. Sen blev jag vuxen. Det har tyvärr gjort att jag haft vuxenförväntningar på mina egna barn, frå...

Paul Holtz: - Efter ett par år i Sverige emigrerade min moster och hennes man till Australien. Det tog min mamma väldigt hårt. De hade varit igenom Auschwitz tillsammans. Det blev en slitsam separation. När min mamma fyllde 90 år, kom en av mina kusiner på besök från Australien. Han hade med sig en fråga till mamma som hade plågat honom hela hans liv: "Vad tyckte du om att min pappa tog med sig di...

- Jag fick stryk av pappa, då och då. Han bröt alltid ihop efteråt och började gråta och fick ont i magen. Jag fick gå och trösta honom och be om förlåtelse, fast det var han hade givit mig smisk. För mig blev det väldigt konstigt. Det var aldrig något vi pratade om, säger Regina Frydman. Foto: Cato Lein

#46 - Mina föräldrar skiljer sig när jag är fem år. Efter det träffar jag min far bara en handfull gånger, bland annat när jag är 13 år och blir bar mitzva. Han tillhöll mig väldigt på skarpen att när jag var klar med läsningen skulle jag gå fram och tacka alla gabaim (medhjälpare i gudstjänsten). Men det glömde jag. Han var så arg på mig. Det var ett stort trauma för mig, att jag hade gjort honom...

- Efter kriget hade mamma en ständig rädsla, hon repade sig aldrig. Hennes självkänsla var stukad. På nåt sätt hade hon tappat sitt människovärde. Hon la alla sina förhoppningar på mig. Ibland kunde det kännas tungt, Katarina Hellgren. Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

- Jag har väldigt fina minnen från när jag är tre, fyra, fem år. När mina föräldrar och deras vänner träffas är det rökigt så in i bänken, det är en högljudd konversation på jiddisch, alla har rätt starka röster och de försöker överrösta varann och jag ligger under bordet och är med, utan att vara med. Ibland somnar jag. Stämningen är underbar, säger Bertil Goldberg. Foto: Cato Lein

- Jag har kommit rätt lindrigt undan. Jag tycker man fokuserar för mycket på de negativa effekterna i stället för de styrkor man har fått av sina föräldrar. Från min mamma fick jag till exempel ett socialt patos, säger Ernst Salamon. Foto: Cato Lein. Podden Överlevarna - andra generationen.

- Så fort mina föräldrar och deras vänner träffades snackade de bara om kriget och Auschwitz. Och där satt jag och hörde allt; folk som hängdes och blev skjutna, släktingar som fördes bort. Jag reagerade med att kissa på mig, långt upp i åldrarna. Som vuxen kan jag tycka det var förskräckligt att de höll på så där, säger Bodil Ekström. Foto: Cato Lein

- Jag blev misshandlad dagligen till sjunde klass. En dag när jag passerade en annan skola är det en tjej som ropar: ”Ta den där zigenarungen!” 4-5 killar hoppar på mig och misshandlar mig. Då slår på mig ganska ordentligt. Jag kommer hem blåslagen. Då säger pappa: ”Du går ut och väntar vid skolan. Kom inte hem förrän du slagit allihopa.” Foto: Cato Lein

- När mamma blev änka gick hon så småningom på några dejter. Men det var ingen som passade. Där kan jag ha lite dåligt samvete för att jag inte uppmuntrade henne mer, säger Peter Rosenberg.

- Mamma pratade inte vad hon varit med om, men hon mådde stundtals väldigt dålig och försökte hålla marorna ifrån sig. Men en tidig morgon plockade jag tabletterna ur hennes mun. Då var jag tretton år, säger Jan Nygren.

- Varje dag i ett par års tid. med start i sjuan, trakasserad mig klasskompisen Gunnar för att jag var jude. Till slut bestämde jag mig för att om det här inträffar en gång till så dödar jag honom. När jag kom till skolan hade vi gymnastik. Gunnar stod på gymnastikhallens entresolplan och höll som vanligt upp ett lite gristryne i plast och sa: ”Killar tycker ni inte att det luktar jude här?” Jag s...

- Min erfarenhet via pappa bidrar till mitt engagemang för utsatta människor. När Sverigedemokraterna säger att de vill skicka hem flyktingarna, då tänker jag att det kunde ha varit min familj! Jag kan aldrig acceptera SD:s människosyn, det finns inga förmildrande omständigheter. Varje jude som röstar på SD har jag noll förståelse för, säger Lena Posner-Körösi. Foto: Cato Lein

- 1948 kom jag och min syster till världen. Mamma kunde inte ta hand om oss. Vi fick vara på ett barnhem i ett halvår, för att hon skulle få vila upp sig. När jag började skolan var jag väldigt barnslig och blev mobbad. Jag fick jättedåliga betyg. Mina föräldrar var bekymrade. De trodde att de hade fått en idiot till son. Jag hade behövt deras stöd, men de orkade väl inte med det, säger Folke Brei...

- Jag växte upp i Uppsala. Alla mina kompisar hade mor- och farföräldrar, men inte jag. Hela min släkt, med några få undantag, dog i kriget. Jag blev väldigt intresserad av äldre personer när jag blev äldre, säger Marek Zylberstein.

- Jag visste inte hur andra pappor var, men jag visste att min pappa duschade tre gånger om dagen. Han vaknade mitt i natten och skrek på ett annat språk. Till slut blev det normalt. Jag och min syster konstaterade bara att i natt hade pappa skrikit igen, säger Mira Malm-Kerbel.

- Jag fick behålla allting för mig själv. Jag belastade inte mina föräldrar med sånt som var jobbigt, säger Henrik Salamon. - Vad hade. du för ventil? - Jag hade en garderob som jag gick in i och där kunde jag vara ledsen och gråta.

- Hur regerade du när pappa var våldsam mot mamma? - Det hände hela tiden. Det var normalt. Jag förstod inte varför han var sådär. Jag förstod att han varit i kriget, men inte alla reagerade som pappa, säger Greta Wassertheil. Foto: Cato Lein

- Mina föräldrar var människor utan en historia. De kom liksom från ingenstans. Jag fick noll av judisk tradition, noll av judisk kultur. Som ett resultat kände också jag mig rotlös, säger Adam Ringer.