Överlevarna

- Pappa hade varit borta sedan mars 1944, vi visste ingenting. Vi hoppades att han kommer tillbaka som en partisan, som en hjälte. Två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar, går jag ner till stationen för att möta min pappa. Det är mycket folk som kommer. Jag är tretton år. Jag gör det i ett års tid fram till 1946. I januari 1946 kommer det in två män i affären och berättar att pappa sköts under...

– De tog alla judiska familjer och skickade oss till Prozoroki ghetto. Vår hund satt utanför dörren och skällde när vi fördes bort. En tysk sköt hunden. Vi åkte häst och vagn, vaktade av tyskar och polska poliser, när vi närmade oss Prozoroki såg vi hur de grävde en stor grav i skogen. Det spreds ett rykte att tyskarna tänkte ta alla judar till graven. Vi fortsatte fram till en skolbyggnad vid tåg...

I september 1939 hade ryska trupper invaderat polska Kremenets. – I den nya ryska skolan var lärarna inga riktiga lärare. Matteläraren var operasångare, en del av lärarna var släkt med makthavare. En lärare frågade vilka mina ryska favoritförfattare var. Jag nämnde Tolstoj och Tjechov och så nämnde jag Merezjkovskij och Bunin, som fick Nobelpriset. Men då sa läraren förskräckt att de var folkfiend...

- Shimon arbetade i en stengruva. En dag fastnade hans ben under ett nedfallande stenblock. Så kom dessa djävlar förbi, skrattade åt honom och skymfade honom. "Res dig din djävla jude." "För fan, du ser väl att jag inte kan resa mig?" "Ligg du kvar, vi ska nog hjälpa dig." - Hjälp i det här lägret innebar att de sprutade in bensin i hjärttrakten. När vakterna kom tillbaka efter en stund hittade de...

Idag är det Raoul Wallenbergs dag (27 augusti). Därför publicerar Överlevarna ett extrainsatt samtal med Gabriella Kassius, som jobbade med Raoul Wallenberg på den svenska legationen i Budapest. Bakom en vadderad dörr, vid ett stort skrivbord, satt Wallenberg. Han var väldigt stilig och elegant, med långa, svarta stövlar och knickerbockers. Han doftade en mycket intressant parfym som hette "Ryskt...

- Jag hade varit gömd hos en familj, men de angav mig. Vart skulle jag ta vägen? Jag tog min tillflykt till koncentrationslägret Janowska i Lvov, av alla ställen. På morgonen när man skulle gå på torrdasset låg det fullt med döda i vägen, alla mördade och nakna. Man var tvungen att sparka undan de så att man kunde gå på toaletten utan att riskera att trampa på dem. En sak som har satt sig i mitt m...

– Jag är den enda överlevande. Tyskarna dödade 68 personer i min närmsta släkt, säger Oskar Tojzner. – Det är mycket svårt att leva. När jag blev ensam, kom mardrömmarna tillbaka. Varje dag, varje natt. Alla tankar återvänder, om familjen, släktingarna, hela livet. Det bromsar en människa. Jag kan inte utvecklas mer, jag kan inte gå framåt. Jag har inget intresse för att leva. De nya generationern...

Överlevarna ställer ut på fotoutställningen Planket i Stockholm den 18-19 augusti 2018. Som ett komplement till porträtten har vi klippt ihop några korta bitar ur åtta samtal med Adelé Schreiber, Elise Reifeisen-Hallin, Ester Rytz, Jozef Reich, Marga Margulies, Marian Wroblewski, Peter Kadar och Tauba Katzenstein. Inspelat 2017-2018. Foto: Cato Lein.

– Jag föddes i koncentrationslägret Ravensbrück i slutet av kriget. Min mamma, Joanna Wyroda, var kraftlös och orkade inte medverka i förlossningen. Hon fick hjälp att förlösa mig. Jag drogs ut med tång, säger Ewa Kabacinska Jansson. Min far, Jozef Danielik, försvann under kriget. Men dödsbeskedet fick jag först 1994. Fram tills dess hoppades jag att han levde, samtidigt som jag förstod att han in...

Leo föddes utom äktenskapet. Mamman var katolik, pappan jude. - När jag skulle döpas uppgav inte mamma min pappas namn. I födelseattesten står det: "Fader okänd". Det var min smala lycka när tyskarna kom så småningom, säger Leo Kramár. - 1939 förklarade min pappa att det fanns saker som jag inte skulle tala om. Han syftade på att jag var halvjude, "Mischling ersten Grades“ med nazistisernas vokabu...

Hur blev du människa igen? – Jag är inte människa än, jag är uppe på natten och sitter och gråter, jag vet inte var mina syskon är, fast jag vet, fast jag vill inte veta, säger Dora Antonsson, 92 år. Hon förlorade nästan hela sin familj i Förintelsen. – Jag har försökt förtränga nazismen, jag har dragit över ett täcke över allt. jag har försökt att glömma. Går det att glömma? – Glömma kan man inte...

- Jag var fjorton och mamma lyckades ordna en plats åt mig på en Kindertransport, säger Herbert Weiss. Förstod du vad som pågick? - Nej inte riktigt, Men mammas tax, Putzi, verkade förstå. När vi skulle ta spårvagnen till tågstationen kom Putzi springande med nosen blodig. Han hade hoppat genom ett fönster för att kunna följa med. - Man blir så skrämd av utvecklingen idag, av hatet som fortfarande...

Marika Brenners mamma mördades i Auschwitz och hennes syster i Bergen-Belsen. - Efter kriget låste jag in allt inom mig. När mina vännner träffades, började de genast prata om sina upplevelser under kriget. Jag kunde inte det, säger Marika Brenner. Hon är född i Mateszarka i Ungern, 1921. Foto: Cato Lein.

- Jag vet inte vem jag är. Jag har ingen identitet. Jag är kristet vaccinerad, men jag har ingen gud, säger Gerold Propper. Foto: Cato Lein. Inspelat den 22 januari 2018.

Folke Schimanski minns hur hans syster, Vera (Oredsson), blev nazist redan vid unga år. Foto: Cato Lein.

- Vi höll på att konvertera, mamma och jag. Vi gick till kyrkan och jag lärde mig rabbla Fader Vår. Det räddade mitt liv. Jag gömdes undan hos en kristen familj, som låtsades att jag var deras barn. Jag fick kalla min mamma "tant Anna", säger Valeria Nagy Seidel. Foto: Cato Lein. Inspelat den 16 januari 2018.

- Jag anslöt mig till den holländska motståndsrörelsen. Vi målade slagord och saboterade räls. Vi greps av tyska SS och jag stoppades in i en kolsvart cell. Jag blev förhörd och misshandlad. De slog sönder min vänstra trumhinna. Sen skickades vi till Vught, ett koncentrationsläger för politiska fångar, säger Joost Lakmaker. Foto: Cato Lein. Inspelat 22 september 2017.

- Mamma deporterades från Berlin till Auschwitz på våren 1943. Hon var 52 år gammal och jävligt sliten. Hon skulle inte ha överlevt länge. Jag tror att hon gick direkt till gaskammaren. Om jag tycker det är bra eller dåligt, det kan jag inte svara på, säger Hans Baruch. Foto: Cato Lein. Inspelat: 9 januari 2018.

- Om du inte följde en förordning, det spelade ingen roll hur liten, så var straffet döden. "Todesstrafe" gällde för allt, säger Jozef Bornstein. Nazisterna tvingade Jozef Bornstein till sammanlagt åtta läger och ett ghetto under kriget: 1. Arbetsläger i Lublin, Polen, 2. Arbetsläger i Zawada, Polen, 3. Getto i Tomaszow Mazowiecki, Polen, 4. Arbetsläger i Blizyn, Polen, 5. Förintelseläger i Auschw...

”Jag blev pryglad av en SS-vakt. Han var en jävel. De tvingade mig bära hem de flickor som de skjutit på mina axlar. Blodet rann ner så jag var helt blodig. Jag tvingades bära de till krematoriet. Sånt orkar man inte förlåta”, säger Regina Naftaniel. Foto: Cato Lein. Överlevarna #37. Inspelat 13 nov 2017.

”Under kriget levde jag ett liv med ytterst lite innehåll, men samtidigt levde jag ett liv där jag lärde mig en hel del. Idag är jag själv förvånad att jag lever, jag har barn och barnbarn. Men det känns ganska bittert”, säger Isak Fligman.

Du som inte tror på gud, vad tror du på? - Jag försöker tro på andra människor, trots allt, säger Egon Brill. Foto: Cato Lein. Inspelat den 13 nov 2017.

- I juni 1944 blev vi deporterade från gettot i Satu Mare till Auschwitz. Jag skildes från mina föräldrar och blev inkastad i en vagn. Mitt enda sällskap var min älsklingsbok, Alice i Underlandet, säger Adèle Schreiber. Foto: Cato Lein. Inspelat den 8 november 2017.

- Hur vill du uttala ditt efternamn, Rothman, med ”o” eller ”å”? - Rothman med ”o”, eftersom vi befinner oss i Sverige. - Inte tyskt uttal? - Jag avskyr ”Råtman”, för att det har en tysk anstrykning. - Avskyr är ett starkt ord. - Nej, det är svagt ord för vad jag känner, säger Alexander Rothman. Foto: Cato Lein. Inspelat den 16 nov 2017.

- 1942 jobbade vi åt Gestapo, men våra löner betalades av judiska församlingen. Jag blev kommenderad att laga putsen i Adolf Eichmanns kontor på Kurfuerstenstrasse i Berlin. Eichmann satt bakom sitt skrivbord och sa: ´Du jude, en fläck på mattan och du är i Auschwitz i morgon´. Men jag var inte rädd för honom, säger Walter Frankenstein. Foto: Cato Lein. Inspelat den 3 november 2017.