Överlevarna

- En gång var vi på Treblinka. Där dog min farmor. Plötsligt lät det som att någon pratade till mig, säger Paula Kudrén. - Vem var det? - Det var min mormors röst. - Vad sa hon? ”Wir zind do”, det är jiddisch och betyder ”vi är här”. Och det var hon ju. Foto: Cato Lein

- Mammas första barn dog i förlossningen, det var en flicka. Hon fick ingen grav. Det är lite märkligt, säger Fred Kudrén. - Min pappa hade en bror som dog vid två års ålder år 1900. Han har en grav på Norra begravningsplatsen. Jag och vår äldsta son har grävt fram den graven, bokstavligt talat. Vi hittade ett gravnummer och ett avbrott i numreringarna. Då sluter man sig till att under den här grä...

- Jag räknar mig inte som andra generationens överlevare. Jag är barn till överlevare, säger Andrej Litwin. - Du kallar inte dig själv för andra generationen? - Nej, egentligen inte. Det är ingenting som jag råkat ut för. Jag har råkat ut för kommunismens ”välsignelser”. Foto: Cato Lein Foto: Cato Lein

- Jag vill säga någonting som kanske är lite privat, men jag säger det ändå för det var en stor sak. Min mamma var väldigt orolig. Jag blev sjuk 1988, 35 år gammal, då blev mamma extra orolig för mig. Om jag inte svarade glatt när hon ringde blev det katastrof. Då kunde hon ringa många gånger och fråga ”hur känner du nu”? Jag hade tillräckligt med mina egna problem. De var som en tyngd på mina axl...

- Min mamma var en väldigt nervös människa. Hennes pappa hade blivit mördad i Shoan. Hon svalt och överlevde på potatisskal. När jag växte upp kunde jag inte äta hemma, för mamma var så nervös hela tiden. Hon gav mig smörgåsar att ta med till skolan, men jag slängde de i soporna. Jag kunde inte äta för jag var så nervös, säger Shoshana Löwy Milawski. Foto: Bernt Hermele

- Förintelsen följer mig hela tiden, som ett moln ovanför mitt huvud. Det finns över allt. Det går inte bli av med. Har man vuxit upp med Holocaust så hänger det med hela livet, som en arm eller ett ben, säger Frida Brener. Foto: Bernt Hermele

- Jag var van att få stryk av farsan. Det hände så gott som dagligen. Om jag åt soppa och sörplade kunde det komma en örfil. Det hände till och med när vi hade främmande. Han tog fram remmen och drog in mig i ett rum, säger Baruch Grauman.

- Saknar du dina föräldrar? (Paus) - Jag har väl egentligen mer saknat de föräldrar jag hade behövt, men inte hade, säger Victoria Hoff. Foto: Cato Lein

- När jag var 14 år fick jag inte vara kvar i skolan. Jag skulle formas till att bli en hustru. Då fattar jag ett beslut: jag kan inte vara kvar i det romska livet. Under två år bodde jag på 22 olika fosterhem, ett kollektiv för flickor och på barnpsyk. I två år var det jätterörigt, säger Jeanette Olsson. Foto: Cato Lein

- Mamma hade förväntningar på mig att jag skulle bli akademiker. - Levde du upp till mammas förväntningar? - Nej, jag ville bli sjuksköterska, men det avrådde mamma ifrån. Det var inte tillräckligt fint. - Du blev undersköterska. Vad tyckte mamma om det? - Mamma tyckte väl inte riktigt att jag dög. Det kunde jag känna. Min bror blev akademiker. Foto: Cato Lein

- Mamma hade med sig sin moster i koncentrationslägret, som tog hand om henne. Hon sa hela tiden till mamma: ”Du förstår väl att jag kan inte komma hem och så är inte du med. Jag tar hand om dig." - Det sista hon gjorde var att hon gav morsan sina skor, sen dog hon, säger Peter Levin. (Tystnad) - Tungt. - Ja, jävligt tungt. Foto: Cato Lein

- Mamma hade nästan ingen kvar. Ibland sa hon på jiddisch: Varför tog du mina syskon? Varför tog du inte mig med? Det kan också ha varit ett sätt att såra den man är ledsen på just i ögonblicket, säger Anita Tesler. - Vem kan det ha varit? - Det kan ha varit jag. Jag vet att jag stod i hallen en gång när hon sa det. - Hur gammal är du då? - Fjorton, femton år. - Och vad tänker du? - Vid det laget...

- 1956 kom ett brev. Det visade sig att min mamma hade en syster som överlevt, som hon inte visste om. Det var en fantastisk upplevelse, säger Bella Zylbering. - Hur kommer det sig att du blir så berörd när du berättar om det här brevet? - Det var den här absoluta ensamheten som vi kände i familjen, den löstes upp när vi fick kontakt med mammas syster.

- När min storasyster sa emot vår mamma reagerade mamma med att elda upp sig och till slut slå min syster. Jag sprang och gömde mig bakom en dörr och satte mig på golvet. Jag ville inte synas. Jag försökte ändå få ögonkontakt med min syster för att hon skulle lugna ner sig och sluta. Hon var ju den smarta av de två. Hur länge pågick ett sådant här bråk? - För mig kändes det som en evighet. Foto: C...

- Jag blev lite tuff som pappa. Jag var också rädd för svaghet. Jag ville inte bli som mamma. Mamma fick ofta ont i halsen när hon skulle framträda och sjunga. Jag fick också sådana problem när jag skulle framträda. Jag hade mycket prestationsångest och nervositet, något som jag ärvde efter mamma, säger Marianne Prager.

- Ibland hade mamma hemska drömmar. Men jag frågade aldrig vad hon hade drömt. Jag ville inte veta det, säger Susanne Levin. - Blev du inte nyfiken på hennes drömmar? - Nej, du är inte klok. Varför skulle jag ha blivit det? Då har du inte förstått. Nu ska jag förklara för dig, att jag ville inte ha med henne att göra, jag ville inte vara som min mamma. Jag ville inte ha lidit som hon. Förstår du i...

Foto: Cato Lein

- Alla mina kompisar hade mor- och farföräldrar, som de åkte och hälsade på. Men det hade inte jag. Mina släktingar var ju mördade. I vår trappuppgång fanns det en fru Olsson. Hon fick bli min surrogat-mormor. Hon bjöd in mig på saft och bullar med jämna mellanrum, säger Arthur Ringart. Foto: Cato Lein

- Jag har förträngt en del, precis som pappa. Det var min överlevnadsstrategi. - Vad har du behövt överleva? - (Paus) Jag har behövt förtränga mycket för att kunna leva ett någorlunda bra liv, säger Kjell Dabrowski.

- 1982 arbetade jag som läkare i ett palestinskt flyktingläger i Libanon, när Israels invasion startade. Min syster, som var ortodox, bodde i Jerusalem. Idag förstår jag att mina föräldrar led av att ha barn på var sin sida Israel-Palestina-konflikten. Hur överlevde de det? säger Henry Ascher. Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

Hade er pappa några trauman när ni växte upp? - Ja, han var känslokall, alltid kontrollerad. Jag har inte sett honom gråta mer än en gång. Han var egentligen inte närvarande. Han levde sitt eget liv. säger Robert Weintraub, född 1952. - Till skillnad från Robert har jag har haft en väldigt trygg barndom, med en närvarande pappa. Som enda barn har alla känslor fokuserats på mig, både mycket kärlek...

- Min mamma blev jättedålig och hamnade på Södersjukhuset. När jag besökte henne sista gången var hon mer död än levande. Då blev jag rädd. Min pappa menade inget illa med att ta med mig till sjukhuset, men det var fel. Det tog flera år innan jag vågade närma mig ett sjukhus igen, säger Ben Auerbach. Foto. Cato Lein

- Pappa förträngde väldigt mycket. Han tyckte inte att han behövde berätta de hemskaste sakerna för att vi barn skulle förstå. Det tycker jag var. bra. Det är egentligen bara en fråga som tär i mig. Pappa berättade att han kom hit med en transport från ett sjukläger i Auschwitz 1947. Men jag vet inte med vilken transport och vilka de andra 19 var. Det hade jag velat veta, säger Marie Ladow. Foto:...

#55 - Det fanns en liten judisk koloni i Varberg som träffades och gärna pratade om vad som hänt under kriget. Jag brukade sitta under bordet och lyssna. Det var hemskt. Det fanns en period när jag inte vågade sova i det mörka rummet, absolut inte med stängd dörr. Risken fanns att tyskarna skulle storma in, säger Robert Bengtsson-Lindeberg. Foto: Cato Lein