Överlevarna

- Pappa hade flytt Berlin och kommit ensam till Sverige, 16 år gammal. Pappa var auktoritär och jag kunde vara rädd för honom. Jag vågade nästan aldrig säga emot honom, utan det landade i mig. Samtidigt hade jag en fantasi, att om jag sa hur dum pappa var, så skulle min ilska vara så kraftfull att han skulle falla baklänges, som en fura. Det hade varit dödligt för honom, säger Dan Gordan. Foto: Ca...

- Jag är på kollo när pappa dör. De kommer ut i en slags procession, min mamma, hennes svåger och svägerska. Jag förstår att det här inte är bra. ”Du har ingen pappa längre”, säger mamma till mig. Och för mig så betydde pappa så oerhört mycket. Jag hade tidigare haft mardrömmar och min värsta mardröm var att pappa försvann, säger Göran Rosenberg. Foto: Cato Lein

- Arbetet med boken ”Om jag får stanna”, som handlar om flyktingar, kändes så viktig för mig. Det fanns inget viktigare. Men när jag jobbat på boken ett halvår, först då kom jag på att min pappa också var flykting. Det här handlar ju om min pappa, insåg jag då, säger Kajsa Gordan. Foto: Cato Lein

- Det här var två traumatiserade människor , mamma och pappa. De bråkade ofta, de skulle skiljas och då rev de sönder sitt bröllopsfotot När de sen blev sams igen tejpade de ihop fotot Mamma behövde långvarig vård och pappa jobbade heltid. Vk skickades till en fosterfamilj mitt i natten. Brorsan och jag sitter i en bil och jag är jätterädd. Vem som kör bilen minns jag inte. Var det pappa? Foto: Ca...

Madeleine Levy intervjuar Bernt Hermele och Cato Lein om deras nya bok "Överlevarna - röster från Förintelsen". Boken baserar sig på poden.

- Jag kom till Sverige 1939, tre år gammal. Jag växte upp i ett sekulärt hem. När mina kompisar konfirmerade sig, så ville jag det också. Mamma var klok och jag döptes hastigt inför konfirmationen. Sen var jag aldrig religiös igen, säger Jan Huldt. Foto: Cato Lein

- När nazisterna slog till för att arrestera alla norska judar ringde far till statsläkaren, han kände läkarens son. Far sa: - Jag har ett nervöst sammanbrott, kan du komma hem till mig? Hur vet du att du har nervöst sammanbrott? Det hör du väl?! Läkaren kom och la in far på Ulvås sjukhus, på sjätte avdelningen. Och där låg redan tolv judar som andra läkare hade remitterat, säger Mona Levin. Foto:...

- Pappa blev hämtad och måste skrubba trottoaren. Han ville inte: "Jag har varit med i första världskriget tillsammans med er." Han fick en gevärskolv till svar så att han stupade i backen och bröt tummen, säger Siggi Korn. - 1942 arrangerades en flykt från Norge till Sverige för oss barn på barnhemmet. Vi fick hjälp att ta oss över gränsen, sedan transporterades vi till ett sjukhus. När jag vakna...

- När tyskarna ockuperade 9 april 1940 då var jag tre och ett halvt år. Jag kommer ihåg den dagen tydligt. Tyskarna kom in över Köpenhamn med stora tunga transportflyg som de spred flygblad ifrån till befolkningen. Vi skulle vara lugna, inget ont skulle ske, de kom för att beskydda oss. Vi stod ute på gatan och kunde inte förstå, vi visste inte att det var tyskarnas erövring av vårt land, säger Jy...

- Det var en liten pojke, Abromosch, som var så söt. Jag gick dit och lekte med honom, Han kunde härma alla djuren. Jag gick dit även när det var die Sperre i gettot. Jar jag inte orolig för att bli tagen. Jag älskade det där lilla barnet, säger Fredzia Marmor. Vad hände med honom? - En dag när jag kom var han borta. Det blev tyst. Inga barn fanns kvar. Idag tycker jag det är fantastiskt att höra...

- Vi bodde i ett hus, markerat med en Davidsstjärna, tillsammans med morfar. En dag i början på november 1944 kom en skara pilkorsare in i huset. De beordrade alla män ner på gården. De sköts direkt där utanför. När huset skulle tömmas så såg mamma morfar ligga där i sin blodpöl. Mamma täckte mig med sin kappa, så att jag slapp se, säger Robert Neufeld.

- Föräldralösa barn dog en masse i Warszawas getto. De var fullkomligt hjälplösa, de stod på gatan och tiggde en matbit. Dessa barn dog först. När jag såg ut från vårt fönster såg jag att människor försökte täcka över kropparna med tidningspapper och trasor. Inom kort blev det så många döda kroppar på gatorna att det inte fanns någon möjlighet att visa respekt för de döda. Men ganska snart satte d...

- Från Ravensbrück togs vi först till Malmö. Sen fick jag hämta krafterna i Lund ett par veckor. Det kom en ungersk präst och hälsade på. Han kom fram till mig, men höll avståndet för att inte bli smittad. Han började prata ungerska med mig. "Men ni ser ju rätt så bra ut." "Ser vi bra ut? Hur ser då de dåliga ut?" Jag vägde 31 kilo, säger Judith Federmann. Foto: Cato Lein

- Tyskarna kom till vårt tältläger på morgonen. Vi tvingades gå i två dagar och två nätter. De som inte orkade gå sköts direkt på gatan. Vi kom till Komárom, ett koncentrationsläger i Ungern. Min bror Andro, min syster Bora och min mamma avrättades i en massgrav. Sandro var 18 år och Bora var 20, säger Dunka Biharijova

- Min far gömde sig, men grannarna lockade fram honom med en lögn. Han kom fram. Då dödade de honom. En katolsk lärare sa till mig: "Vill du leva? Åk! Vill du dö? Stanna här!", säger Perla Figur. Foto: Cato Lein

- Vi skulle precis äta frukost, då det bultade på porten. Mamma sprang ner och öppnade. Den första de sa när de kom in i lägenheten var att vi skulle ställa upp oss intill väggen, mamma, min storebror och jag. Så tågade det förbi en rad höga, blanka stövlar. De två första nazisterna välte köksbordet med mat och porslin och allt. Sen gick de till köksskåpet och drog de ut allt porslin och glas på g...

- Min fiollärare bodde granne med oss, han hade varit klasskamrat med min syster och de var verkligt goda vänner. Han var som min äldre bror. Han lärde mig cykla och simma, han var hemma hos oss. När ungerska trupper besatte Cop 1938 blev min fiollärare inkallad. En dag kom han på gatan och när jag ropade "hej" tittade han bara på mig och gick vidare. Aldrig mer pratade han med mig. Det var helt s...

- Vi skulle vidare till Budapest. På tåget fanns det redan människor som hade befriats från Auschwitz. Löss vandrade på deras kroppar. Jag hamnade i Budapest, i en lägenhet, jag hade 40 graders feber. De körde mig i en liten vagn till ett infektionssjukhus. I en feberdröm såg jag min mamma, klädd i ungersk uniform: "Du ska inte dö, du ska leva!" - Jag överlevde, säger Viola Vig. Foto: Cato Lein

- Jag hade legat tre dygn i britsen när jänkarna befriade mig. Jag var 16 år och vägde 25 kilo. Jag kunde inte stå på fötterna. De tog mig till ett sanatorium i Davos. Där fick jag stanna i tre år, säger Nikolaus Grüner. Foto: Cato Lein

- Alla försökte rymma från Sibirien, men det var jättesvårt. För att kunna rymma var de tvungna att lämna kvar barnen. Annars riskerade barnens gråt att avslöja de. Och i stället för att myndigheterna skulle döda deras barn gjorde föräldrarna det själva. Även mina föräldrar rymde, men de tog med sig sina barn, mina två storebröder. De fick gå genom taigan, som i en djungel, mitt i natten. De gick...

- Oss tog de till Ravensbrück och sen till Belsen, där vi befriades av engelsmännen. Mamma och jag var utmärglade. Jag hade feber. Mamma kom till mig med en tallrik soppa, men jag ville bara dricka vatten och te. I stället åt mamma upp soppan. Hon dog av fettet, säger Estera Jablonski. Foto: Cato Lein

- I november 1943 kom far hem från Ukraina. Han var nedbruten, tystlåten och mager. En dag kallade han in mig och mina systrar: jag var 18 år, lillasyster var tio. "Vad jag nu berättar för er får ni inte yppa för någon. Annars riskerar jag att dödas. I Ukraina föste den tyska och ungerska militären samman judar från små byar, de fick gräva sina gravar, klä av sig, de dödades med maskingevär." - Ha...

- Jag har inga föräldrar, inga släktingar. De är förintade. Jag är svensk och judinna. Jag lever i Sverige och var gift med en svensk, en riktig "svenne", han hette Sven (skrattar). För Sverige går jag i elden. För Sverige! Jag börjar gråta, jag kan inte tala om sådana saker. Sverige var som en räddningsplanka. När jag kom från Bergen-Belsen till Sverige, kom jag till ett fritt ställe, (gråter). M...

- 1937 flyttade vi till Berlin. Mamma hade tvingats ta plats som hembiträde hos en judisk familj. Jag hade en morbror som var skild. Han hade en kristen älskarinna, som blev med barn. Morbror åkte i fängelse ett år för rasskändning. Mammas andra bröder tyckte att jag kunde bo hos älskarinnan. Men hon var alkoholist. Jag fick bara rårakor och ärtsoppa att äta. Min mage svullnade upp. Mamma trodde j...

- Tiden läker alla sår, säger man, men det stämmer inte, säger Dina Probst. Foto: Cato Lein