Överlevarna

- Jag växte upp i Uppsala. Alla mina kompisar hade mor- och farföräldrar, men inte jag. Hela min släkt, med några få undantag, dog i kriget. Jag blev väldigt intresserad av äldre personer när jag blev äldre, säger Marek Zylberstein.

- Jag visste inte hur andra pappor var, men jag visste att min pappa duschade tre gånger om dagen. Han vaknade mitt i natten och skrek på ett annat språk. Till slut blev det normalt. Jag och min syster konstaterade bara att i natt hade pappa skrikit igen, säger Mira Malm-Kerbel.

- Jag fick behålla allting för mig själv. Jag belastade inte mina föräldrar med sånt som var jobbigt, säger Henrik Salamon. - Vad hade. du för ventil? - Jag hade en garderob som jag gick in i och där kunde jag vara ledsen och gråta.

- Hur regerade du när pappa var våldsam mot mamma? - Det hände hela tiden. Det var normalt. Jag förstod inte varför han var sådär. Jag förstod att han varit i kriget, men inte alla reagerade som pappa, säger Greta Wassertheil. Foto: Cato Lein

- Mina föräldrar var människor utan en historia. De kom liksom från ingenstans. Jag fick noll av judisk tradition, noll av judisk kultur. Som ett resultat kände också jag mig rotlös, säger Adam Ringer.

- I Spielbergs arkiv finns en fyra timmar lång intervju med min pappa. Jag har inte orkat att titta på den, säger Bernt Jakobson. Foto: Cato Lein

- I första klass var jag den enda utländska eleven. Jag var oerhört blyg. Fröken frågade var jag kom ifrån och jag mumlade ”Ungern”. Alla tyckte jag svarade ”djungeln”, säger Andreas Szekely. Foto: Cato Lein

- Jag har haft en lycklig och skyddad uppväxt. Som vuxen har jag känt mig glad och harmonisk. Jag har funderat på hur mina föräldrars öde påverkat mig, något som jag fortfarande funderar på. Nyligen gick jag med i Föreningen Förintelsens Överlevande, säger Ruth Jacoby.

Eva Fried: - Min pappa ylade på nätterna, som en varg. Han vaknade och pyjamasen var genomblöt. När jag var liten trodde jag det var normalt, jag trodde pappor gjorde så. Det hände i stort sett alla nätter, men det var ingenting man pratade om. En gång när jag var 15 frågar jag mamma vad pappa drömmer om när han ylar. ”Han drömmer om hundar och sånt”, svarade mamma.

- Det jag kan märka mest i min traumfa-gen är när det händer saker med Nordiska Motståndsrörelsen eller SD, att det blir som att trycka på en knapp hos mig. Jag känner skräck och raseri på en gång och måste göra någonting åt det, säger Katarina Wilk.

- Mamma var svårt traumatiserad av kriget och hade panikångest. Hon sa alltid att det var pappa som tog henne tillbaka till livet och att det var vi barn som såg till att hon var kvar där, säger Anncharlotte Lindfors.

- Mamma fick lätt hysteriska utbrott. I bland bråkade mamma och pappa och då kunde hon skrika: ´Nu åker jag hem!´ Och så stack hon ut och slog igen dörren och var borta. Jag hade jättesvårt att somna, innan jag förvissat mig om att mamma var hemma igen, säger Britt-Marie Herdevall.

- Jag drömmer om att ha en stora-syrra. Jag och syrran skulle prata väldigt förtroligt med varandra. Men min stora-syrra, Felicia, mördades av tyskarna i Lodz getto när hon var fyra år gammal, säger Jakob Goldberg.

- På natten kom pappas minnen tillbaka, vilket hindrade honom från att sova. Han sökte hjälp på psykakuten, flera nätter i veckan. Vi bodde i Danmark och pappa var inte nöjd med vården, så vi flyttade till Israel. Men där var det samma visa. Efter ett par år i Israel flyttade vi till Sverige och där fortsatte pappa att söka hjälp på psykakuten på natten, säger Leon Fuchs. Foto: Cato Lein

- Mamma pratade aldrig om vad hon hade gått igenom under kriget, när jag var liten Att hon var judinna pratade hon inte heller om. Det var det svenska som gällde. Mamma hade inte med sig någon ting från Lodz, inte ens ett fotografi, säger Monica Hedman.

- Mamma blev plötsligt personlighetsförändrad. Hon hade varit mitt fosterland och min religion, mitt allt, men hon blev psykiskt sjuk. Jag var 22 år och hoppade av mina studier, för att få vara med mor och få henne på bättre tankar. Ett par år senare kommer jag hem från en resa. När jag kom hem sover hon och jag pussar henne. Nästa morgon hittar jag henne död. Hon blev 52 år. Jag reagerar med att...

- Varje söndagsmiddag berättade mamma och pappa minnen från kriget och Förintelsen. Jag var sex år och satt alltid med och lyssnade. När det blev för mycket gick jag ifrån och spelade piano eller började dansa. Eller så började jag gråta och då la jag mig i barnflickans knä eller så la mig i pappas knä för att trösta honom, säger Magdalena Skoog. (Jag har tidigare intervjuat Magdalena Skoogs pappa...

- Jag blev mobbad på judiska religionsskolan för att jag inte var en riktig jude efter som jag hade haft med mig en skinkmacka till. På Glämsta koloni blev jag också mobbad för att jag inte var en riktig jude. Nästa sommar åkte jag i stället på ett läger i Tyskland. Där stortrivdes jag och kom hem och sjöng tyska lieder, säger Katrine Hamori. (Vi beklagar att ljudet kan vara svårt att uppfatta på...

- Mamma träffade pappa på en dans på Skansen. De var 19 år gamla och ganska snart blev de med barn. De bestämde sig för att skita i det gamla och bara blicka framåt. Mamma, som var föräldralös, brände alla brev och fotografier hon fått från sin mamma. Hon bestämde sig för att aldrig någonsin se tillbaka, säger Moni Nilsson. Foto: Cato Lein

- Mamma hade jättesvårt att knyta an till någon. Jag kände mig aldrig så nära henne. Från det jag var tre, fyra år, så trodde jag inte att mamma var min mamma. Jag trodde att jag hade en annan mamma, säger Monica Ermann. Foto: Cato Lein

- Mamma anförtrodde sig till mig, säger Teresa Piorkowski. - Var du den vuxna? - Ja, ibland - eller ofta. - Hur blev det för dig att som barn, att vara den vuxna? - Hela mitt liv gick ut på att jag skulle skydda mamma mot allt ont. Foto: Cato Lein

- När jag var 14 lämnade jag allt det judiska. Mina föräldrar blev vettskrämda och bestämde över mitt huvud att att vi skulle flytta till Israel. Jag var rasande, men vi flyttade ändå. säger Channa Bankier.

- Mamma blev lätt arg, såg allt i svart och vitt. Hon brukade hota mig med att göra mig arvlös eller att jag inte skulle få tillåtelse att gå på hennes begravning. En gång skrek hon att hon inte var min mor. Pappa som höll låg profil och alltid var lojal med mamma, gick fram till mig och viskade i mitt öra: "Och jag är inte din far", säger Tomas Riesenberg Tjajkovski. Foto: Cato Lein (Intervju med...

- Jag har väldigt få egna minnen från barndomen. Men jag har en kamrat, våra familjer umgicks, och hon är mitt minne. Hon minns väldigt mycket mer än jag. Jag minns ingenting, säger Sylvia Sauter.

- Hela min uppväxt hade mamma svår ångest för att hon hade bytt plats med sin syster, vid selekteringen i Auschwitz. Mamma överlevde, medan systern gasades ihjäl. Mamma kunde gå omkring hemma i lägenheten och upprepa ”Varför fick jag leva? Varför fick inte jag dö? Jävla liv”, säger Eva Dällerud. Inspelat 8 december 2020.