Somna med Henrik

Det börjar med en storm. Eller en rav. Eller en kvinna från Göteborg som pratar om sitt akterkastell. Och snart står burkarna i köket i givakt, oreganon lutar, och kryddmakterna gör sitt intåg i min lägenhet. Vad vill de? Är det ett kall? Ett minne? En påminnelse om ett raderat rullband, en basker på fel plats, en ungdomsbrinnande längtan efter någon att säga “älskling” till? Kanske. Eller kanske...

Hej Somna. Du är inne i min Äventyrsvarg nu. Den är som en hiss, fast full av mikrofoner, backelit och biskvier. Vi ska åka upp och ner i det här avsnittet, men mest inåt. En fågel flyger in i en hiss, fastnar där, och huset får en själ. Det låter sorgligt men det är det inte. Det är en saga om att saker bara händer, och att det är vi som skriver meningen – om vi vill. En ek växer i hisstrumman, m...

Hej Somna. Det är dags nu. Din gråmelerade Ford Fiesta står redo utanför drömmens port, med nycklarna i busschaufförens ficka och kyrktornet väntande på ditt “Hurra, Henrik är tillbaka!” Men istället för att rusa iväg, stanna här. Här i nattens mest grundade samtal – med min högerfot. Vi pratar om autonomi, orättvisa arbetsfördelningar, strumpor som nylonbaserat helvete, och måsens irrationella sk...

I detta avsnitt tappar vi nyckeln. Inte till något särskilt lås, utan till själva enheten , modemet , självet . Vi rullar i friläge genom sommarens tomma gator, förbi kaffekoppar som inte lyfter dagen och SMS som ekar i sitt obesvarade tillstånd. Det är ett lågmält virvlande av tankar kring barndom, Vässarö, stämgafflar, Tove Jansson, begravningskläder, grannars kissljud och det oändliga i ett tom...

Jag är trött på mig själv, Somna. Inte på dig, aldrig på dig. Men på Henrik. Han är så högljudd i huvudet ibland, tar plats, kräver. Så i ett försök att skruva ner volymen i själen kastade jag mig in i något nytt – ett tankeexperiment, ett slags självinbiten debatt med en digital motståndare. Jag försökte ompröva det jag håller allra heligast. Det blev svettigt. För tänk om jag har fel? Tänk om ja...

Det började med en sömnlös gryning. Jag kunde inte sova, så jag gick upp och berättade för dig om Gunnar – en flintskallig bankir på Hårbanken i staden Hålbanlån, vars dagar präglades av hårinlåning, perukregistret och dammiga björnar i peruk. En natt knackar en långhårig främling på bankens glasdörr: en hund med ögon som ser rakt in i själen. Och vad gör man då, som ensam nattarbetare med känslan...

I kvällens avsnitt kliver jag rakt in i kulisserna av mitt eget liv – ett liv i teaterns skuggor och strålkastarljus. Jag minns, förlåter och kanske försonas med mina gamla demoner: Ferro, Dramaten, rovdjuren i foajén och alla de roller jag spelade – på och bakom scenen. Jag pratar om skam, ensamhet, att stå på knä inför någon som en gång nästan krossade mig, om tacksamhetens tyngd, om kollationer...

Jag började prata om Flingan. Du vet hur det är — han jamar, han vill in, han vill ut, han stryker sig och sedan vill han absolut inte bli klappad. Han är som ett fästingburet mysterium i pälsform. Och som vanligt väcker han i mig alla känslor som får mig att fundera över relation, ansvar, skuld, och… reklam. Ja, för mitt i kattmatskletet halkar jag rakt in i ett samtal om varför vissa blir så arg...

Jag satt där i halvmörkret, betraktade rompa — robotdammsugaren alltså — när min blick föll på något som aldrig tidigare varit där: en pinnstol. En brun sak med svart sits, tyst som en viskning från förr. Och det visade sig att stolen hade något att säga. Något att berätta. Om sitt liv. Om Bodafors. Om blommiga hattar, piprök, rödbetsspill, barnafödsel och död. Om att bli buren över trösklar och s...

Hej Somna. Det börjar i en vag undran om texten till “De sista ljuva åren”, och fortsätter i en resa som tar oss till muffiga monokler, trickspikar, barn i främmande land (eller inte), prismor, fallskärmssoldater och drömmar om att flyga i en pergola som aldrig blev vad den skulle. Jag bläddrar i Leksaksencyklopedin , ett uppslagsverk fullt av leksaker som kanske inte finns men som ändå har existe...

Hej Somna. Jag hittade ett halmstrå i en gammal pappmugg på mitt gamla kontor. Det såg ut som ett förskräckt utropstecken. Jag plockade upp det. Och det sa hej. Sen berättade det om en äng, om vinden, om ett liv bland andra strån, om en resa i en låda, om en fest som jag inte minns men som kanske hände. Och jag berättade tillbaka. Om Blixbo, och Hökviken, om barndomens tystnader, kritmärken på lis...

Hej Somna. I natt får jag besök i Äventyrsvargen – av ett skelett. Ett livräddande, lyssnande, tänkande skelett som jobbar som badvakt i Båstad hela sommaren. Det här är ett samtal om vad det innebär att vara levande, att sakna sömnen, att bada i benminnen, och att stå stilla i havet när världen sover. Vi pratar om sorg som eko, glädje utan muskler, och vad som händer när shortsen rinner rakt igen...

Jag bar grenar. Jag svettades. Jag stirrade surt på barn. Det hela började alltså med kroppsligt arbete och ett försök att undvika fästingar, men det ledde — som det ofta gör — till en inre färd bakåt i tiden, till uppväxtens våldskoreografier och känslokaruseller. Vi reser genom pojkslagsmål, ekorre-jakter, Gudsmål, sorgliga danslekar på skolgårdar och nattliga gräl utanför tonårsfester. Och sen...

Jag har aldrig… Och så fortsätter det. En timme av jag-har-aldrig där det aldrig riktigt tar slut. Förutom då det gör det. Men innan dess hinner jag, Somna, bekänna mina fegheter, min längtan efter ljud, min icke-relation till rikedom, min oförmåga att förstå clowner på cirkus och varför månen lyser. Det handlar inte om att vinna eller förlora, hoppa från trampoliner eller förstå hur simhallsminne...

Hej Somna. Du är i superposition nu. Inte bokstavligt kanske, men ändå. Du är både vaken och sömnig, både här och borta. Precis som verkligheten i det där dubbelspalt-experimentet som jag försöker förstå men mest bara förvånas över. Jag kastar stenar i vatten, drar paralleller till bananer, pratar om vågmönster, superposition, delayed choice, Leif GW och musen Knler. Allt samtidigt. Och medan värl...

Vecka efter vecka, månad efter månad, charter efter charter… och ändå är det som om allt bara pågår, utan slut i sikte. I det här avsnittet pratar jag med Karina Ljudbang. Hon har varit på en charterresa till ön Blek i landet Ria Foskidat (om det nu heter så). Hon berättar om sitt rum med fiskelinsgardiner, om den lilla poolen där Matsprit Poolsol solar med ansiktet neråt, om räkbufféer och en fly...

Regnet kom aldrig. Istället steg en sol upp som ville något. Men ändå – doften. Den där doften. Petrichor. Sten och gudavätska. Somna, jag vet att du vet vad jag menar. Det här är ett avsnitt där regnet aldrig riktigt faller, men där allt ändå blir blött. Av längtan, av språk, av tystnad. Jag famlar efter ord och saboterar dem. Vi vänder och vrider, både på språket och på oss själva. Vi undersöker...

Hej Somna. I det här avsnittet börjar vi i bilkö och slutar i Dalarna med en produktionslokal och ett tyst dragspel i handen. Jag pratar om att köra bil den långa vägen, att låtsas veta allt om trafiken, och om Buggles, VHS-band och Betty Davis ögon. Sedan glider vi, som vanligt, utan övergång, in i frihetens pris, Madonnas armklotter och vad jag skulle göra om jag hade obegränsat med pengar (spoi...

Hej Somna. Ikväll vänder vi och vrider vi på allt det där vi kallar känslor. Vad är de egentligen – elektriska impulser, gammal galla, kosmiska signaler? Kan de vägas, mätas, fångas i en burk och ställas på hyllan med etiketten “melankoli – skör vintage 1987”? Jag vet inte. Men jag pratar om det ändå. Om att inte veta, om att känna utan att fastna. Om Facebookgräl, igelterapi mot svårmod, om Trump...

Hej somna. I natt kastar vi oss huvudstupa in i en mysdeckare som inte vet om den vill vara kriminaldrama, arbetsmiljöskildring eller mjölkskumsfantasi. Det blir en berättelse om Penuella Karsk, ensam polis i en idyllisk by där ingen reagerar särskilt starkt på mord, poliser eller verklighet överhuvudtaget. Vi möter ett brokigt persongalleri: en passivt aggressiv trädgårdstant, en motvilligt gener...

Hej, Somna. I nattens sken och mörkrets sällskap återvänder vi till ett gammalt bekant hål – både bildligt och bokstavligt. Gwallath, den förra portvakten till sorkarnas besvikelse, kliver åter in i våra drömmar för att fortsätta sin berättelse. Vad händer efter att man har sett sin tro falla ihop som ett dåligt byggt pepparkakshus? Vart går man när man flytt från ett falskt paradis och möter en i...

Hej Somna. Ibland gråter man i bilen till The Killers. Ibland vobblar löpbandet under någon som har bastant kroppshydda. Ibland känner man att världen är för mycket och för lite samtidigt. Men ibland – som just nu – händer det där andra: en berättelse börjar. I det här avsnittet kör jag bil, gråter till musik, tänker på känslor, kroppen och träning (förlåt), och sedan, som på en viskning, öppnar s...

I kvällens avsnitt känner jag mig anonym, Somna. Har du någonsin upplevt den där plötsliga känslan av stopp när du snyter dig? Precis så känns min kreativitet idag—helt blockerad trots min längtan att skapa något spännande och betydelsefullt. Jag undrar varför tiden bara rör sig framåt, varför vi inte kan skicka meddelanden bakåt i tiden, och varför moln ser så fasta ut på avstånd men egentligen b...

Hej Somna! Idag tar vi fram den optimala mängden USB-kräm – den där mystiska kraften som får universum att snurra och mobiltelefoner att ladda. Vi vandrar längs stränder i slitna shorts, orakade och lite självgoda, precis som en tidig sommarmorgon hos Thomas Ledin. Varför sjunker vi ner i kvicksanden varje morgon och vem är egentligen vår morgontidiga granne med solstolen i handen? Jag dissekerar...

Hej somna. Jag känner att det är en sån där kväll då det faktiskt känns bra att prata. Alltså inte bara bra som i “jag gör mitt jobb”-bra, utan genuint bra. Som om det finns en mening i att sitta här och låta tankarna glida omkring. Och det gör de verkligen. Jag pratar om logopeder, fartsyndande ankor, automatdörrar som släpper in fel art, och känslan av att stå stilla medan en skugga rör sig unde...