Vandra med Henrik

Vandra, här är Henrik. Jag är tillbaka där allt började och gör samtidigt det sista avsnittet av Vandra med Henrik . Det här är ett avslut men inte ett avsked. Du har gått med mig genom skogar, regn, ensamma tankar och livsövergångar. Det har kostat mig mer än det gett mig i pengar, men också format ett helt kapitel av mitt liv. Ibland kändes det fint. Ibland ekade skogen inuti mig på sätt jag int...

Vandra, jag vill börja med att säga tack för att du trots alla mina existentiella vändpunkter vandrar med mig idag. I det här avsnittet stannar vi vid Harrforsen, en plats som kräver mod för att klättra ner till och där naturens brus kan få oss att känna oss små och nakna. Jag pratar om det som inte blev, om förväntningar och tomrum, om att kanske är detta en svanesång för Vandra med Henrik , elle...

Vandra — idag tar vi en liten avstickare in i sagans skog, någonstans längs Vildmarksvägen utanför Vilhelmina, mot Marsfjällens fot. Jag snubblar över en skylt: “Sagostig”. Plötsligt står jag bland träskulpturer och tavlor — sagor snidade och målade av Linnéa Fjällstedt — utan karta, utan plan, bara med impulser och skogens röster. Här finns näcken, vittran, ett huvudlöst spöke, ett skogsrå och hu...

Vandra — idag tar vi ett litet eftertänksamt kliv genom Örnsköldsvik. Jag börjar uppe vid ett slags lekfullt bostadsbygge — flerfärgat som en leksak – som klättrat sig ovanpå den gamla tingsrätten. Från denna punkt vandrar jag ner mot hamnen — stadens lutande gator, metallregnets doft, doften av avfärd — och landar vid kajen där kranar och räls ramar in vattnet. Här är en plats av ankomst och avre...

Idag kliver vi ner på klipp­kanterna vid Nämforsen, hör det vilda dånet och halkar oss fram bland älgar, båtar och figurer som stirrar från tusen år tillbaka. Varningarna för damluckor blinkar som urgammal runskrift, och hela hällen är som ett drömspel där Göran ristar älgar och båtar om vartannat. Vandra med mig bland bruset! Ibland räcker inte språket till... Lycklig Vandring! Mer om Henrik, kli...

Vandra! Idag vandrar vi längs Västanåfallet i Härnösands kommun. Fallet är över 90 meter högt och har burit på århundraden av historia — järnbruk, vattenhjul, hammarslag och brutna rörelser.  På vår vandring hör du ljudet av rinnande vatten, ser resterna av smedja och kvarn, känner den fuktiga luften och trädens vilande skuggor. Det mesta är ruiner, fundament, ett spår av industriellt liv där...

Vandra, idag tar vi en promenad bland kullar och gåtor — vi hamnar i Högoms gravfält i Sundsvall, där högar växer ur marken som urgamla viskningar. Jag går i högt gräs, tvekar om jag korsar en skolgård, klättrar upp på kullar och försöker känna historiens puls under fötterna. Vi dyker ner i fynd av järn, keramik, häst­selar och mysteriet kring en runsten — och jag delar med mig av personliga tanka...

Vandra – vi stannar till vid en stilla lönn intill Harmångers kyrka. Mellan tankarna och vägen glider vi in i ett tomrum där löv faller, gravstenar andas och frågan om döden viskar bakom musiken. Ett avsnitt som handlar om att sakna sig själv – och att kanske hitta sig själv – i tystnaden. Lycklig Vandring! Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Mer om Harmångers kyrka, klicka hä...

Jag står vid Höga Kusten-bron. Den där röda väldigheten som både binder samman och får mig att vilja blunda. Jag har gjort det i alla år – blundat när jag åkt över den. Kallat det något fint, ett konstnärligt drag, en delikat fobi. Men egentligen har det handlat om skräck. För höjden, ja – men mest för väldigheten. För att försvinna i något som är så mycket större än jag. Nu står jag här och titta...

Jag vandrar i Gamla Uppsala, där jorden känns äldre än språket. De stora kungshögarna reser sig som sovande djur, och kajorna dansar ovanpå dem som om de visste något jag inte vet. Här pratar jag om min barndoms påveträff — hur jag nästan slickade hans fingrar, men inte vågade. Hur jag trodde livet var klart efteråt. Hur pappa tröstade mig. Jag pratar också om revirpinkning i historien, om hur vi...

Vandra, idag går vi på Djurgården baklänges—in från Strandvägen, ut över bron, via origami-skulpturen, barnvagnstågsvägen och en liten barocktant på en kulle. Miriam Sandström Melin (idrottarsjäl, Australienmigrant, öppnare av nya dörrar i livet) drar upp tempot medan jag saktar ner för att inte flåsa i mikrofonen. Vi pratar om att vara “sig själv” (spoiler: det finns många “själv” och alla är rik...

Jag trodde jag skulle göra en snabb dagsutflykt, men plötsligt stod jag på en plats där tiden själv verkar ha vikt sig i fyra hörn och lagt sig tillrätta under sten. Vandra, jag är vid Anundshög utanför Västerås – ett maktcentrum som enligt skylten var “tusenårigt”, men enligt min själ är det något ännu värre: ett existentiellt Disneyland, komplett med runor, trappor, bäckar, brott mot kulturmiljö...

En kokande julidag, ett BB som inte längre finns och två unga föräldrar – den ena med händerna krampande kring cykelhandtag, den andra på flykt från skriket, jagande kaffe genom ett folktomt Lidköping. Här korsas berättelserna: om taxichaufförer med tveksamma åsikter, dramatiska droppar under tungan, farmors hårda ord, och känslan av att ”det där är en Henrik” i samma ögonblick som jag föddes. Vi...

Jag vandrar genom Kågröd idag, den lilla plätten mellan Stenestad, Bjuv och Rödstånga, med filmskaparen Ted Kjellsson (Ensamma i rymden, Lassemaja-serien på tv4 och de senaste Håkan Bråkan-filmerna) vid min sida. Eller – Ted guidar mig, för det är här han föddes, även om han inte minns mycket mer än korv i gillestugan och någon slags saft-glass-mjölk-rutin från barndomens grannar. Vi pratar om sup...

Du och jag, Vandra, rör oss idag genom historiens förborgade lundar. Örbyhus slott – fullbelagt på golfbanan men tomt i fiket – inhyser både Gustav Vasas ek (eventuellt planterad med en gäspning) och Erik XIV:s sista andetag (eventuellt parfymerat med arsenik). Det blir en promenad bland ekar, äppellundar och pergolor, med ett sidospår in i mitt eget känslomässiga golfmörker och en oväntat stark T...

Jag visste inte varför jag var i Gävle förrän jag fick kaffesug, och då kändes det fullständigt självklart. På Packhusgatan 3 började en osannolik jakt på koffein, via gamla fabriker, trähus med högt gräs och hårsalonger som heter Rubb och Stubb. Jag funderar på presskaffets status under scenskoletiden, ugglans stillasittande livsstil, och hur man egentligen ska förhålla sig till människor som erb...

Ett tjockt B: Brottby! Nya språklagar, du vet. I detta ödesmättade avsnitt vandrar vi tillsammans in i ruinen av en medeltida kyrka som förfallit, återuppstått och nu liksom bara… står där. Jag klappar på gravhällar, samtalar med kråkor ur tidens dimma, pratar om straffande gudar, ritualtvång och röda ockrafärgade stenar. Och du, Vandra, får vara med i en liten ceremoni där en lila blomma får bära...

Hej Vandra. Det här är ingen vanlig promenad. Jag går för något som har format mitt liv på ett sätt jag aldrig kunde förutse. Det är en vandring genom mitt Stockholm – från Sveavägen, mellan Kungstornen, förbi Golden Hits där jag sjöng Beatles, till den där natten då allt förändrades. Då jag fick veta att min lillebror Johannes hade en hjärntumör. Jag minns den där känslan – hur färgen försvann fr...

Tre röster, tre temperament, tre olika vägar till samma stig. I detta avsnitt av Vandra med Henrik vandrar jag med Anna Granath och Petra Mede runt Årsta IP, med Södersjukhusets betongkoloss som kuliss och ett lätt moln av irritation som startpunkt. Vi pratar om sen ankomst och skuld, om civilkurage och små hundar, om zombieapokalypsens etikettregler och frikyrkliga fotvanor. Vi testar hur vänskap...

Jag vet. Jag har gjort det igen, Vandra. Jag har stannat vid ännu en kyrka. Den här gången blev det Fröshults kyrka norr om Enköping – ett ställe där kajorna håller konferens och där järnkors viskar rostiga hemligheter från 1790. Jag går runt bland gamla stenar, försöker läsa inristade namn genom mossa och tid, och funderar på spöken med prestationsångest. En gravsten lutar mot en annan. Någon har...

Regnet kommer utan förvarning och slår ner som en bortglömd påminnelse från barndomens hemliga platser. Jag är i Styggforsens naturreservat, där meteorer och lavskägg haft fest i 377 miljoner år – och ingen bjöd mig förrän nu. Vandra, vi klättrar i blöta trappor, viskar med kalklager som står på tvären och delar stig med både barnfamiljer och djävulssägner. Här spelades delar av Jungfrukällan in o...

Jag har varit här hundrafemtio gånger, Vandra. Men aldrig riktigt varit här. Idag vandrar jag över Mars, fast i Dalarna. Det röda dammet, slaggstenarna, den där märkliga doften av kopparvitriol och historia som jäser i gräset. Jag försöker hitta något känslomässigt i detta världsarv – och kanske, bara kanske, klämtar det till där borta vid pumpen. Vi talar om Bocken Kåre, om Stora Stöten (1,6 kilo...

Jag ville till Dalhalla. Jag såg det framför mig – kliva rakt in i en grön sagogrop och viska mina funderingar ut i kalkväggen. Men jag blev inte insläppt. Jag knackade till och med på rutor som en Janne Josefsson på roadtrip. Det gick inte. Så jag hamnade i Rättvik istället. Mitt i Big Lake Run. Hundratals V8-mullrande barndomsminnen på hjul. Campingstolar, skinnjackor, blixtar tatuerade på halsa...

Jag står på lastkajen bakom Svärdsjöskolan. Det blåser. Några fiskmåsar cirklar och någonstans i gruset nedanför mina skor ligger en tredjedel av mitt gamla jag kvar. Eller kanske hela. Jag vet inte. Det är en sån dag, Vandra. Jag har gått här förr – både i verkligheten och i tanken. Förra gången med Titti, när vi skrev vår bok. Den här gången ensam. Eller, du är ju med förstås. Men du säger ju al...

Jag är tillbaks i huset där Äventyrsvargen står. Du vet vilket, Vandra. Huset där tiden skaver lite extra, där stubbar har minnen och katthår bär på känslor. Flingan är med. Han svarar inte, men han stryker sig mot micken och mot mig – som för att säga: “Du, vi har varit här förr.” Vi går i skogen, en väg jag gått förut, för precis ett år sen. Då pratade jag om att börja tycka om mig själv. Nu pra...